Mimmi intar kattens matplats

Idag när min katt skulle äta ur sin matskål gick Mimmi dit och ställde sig alldeles nära intill min katt. De är ungefär lika stora nu, Mimmi och katten. I alla fall om man räknar med Mimmis krulliga päls.

De stod där tillsammans på golvet och tittade ner i min katts matskål. Min katt åt någon bit. Mimmi tittade på. Plötsligt vände sig min katt om och gick därifrån. Mimmi försökte hoppa på henne bakifrån, liksom "para sig" med henne.  Eller om hon nu lekte, vad vet jag.

Där gick gränsen för min katt. Hon stack iväg så fort benen bar henne. Sedan fixade jag så min katt fick äta sin mat uppe på köksbordet i lugn och ro.

En så otroligt snäll katt jag har. Hon är nästan för snäll mot lilla Mimmi. Fast hellre det än motsatsen i alla fall.

Jag undrar var uttrycket "som hund och katt" kommer från? Inte från hur min hund och min katt har det tillsammans i alla fall så här långt. I morse gick min katt medvetet rakt fram och la sin nos mot Mimmis nos. Mimmi såg något förvånad ut och stod alldeles stilla efteråt. Lika förvånad var jag. Och glad. 

Gränsen för mig

Gränsen för vad som är möjligt för mig sätter jag själv.

Ingen annan. 

(Anna-Karin)

Om att vara förebild

Så här vill jag vara som förebild, för mig själv, mina döttrar och kanske också för andra:

Jag vill vara en förebild för att hoppas, för att vara modig, för att våga vara medmänniska, för att skaffa sig ett bra liv, trots allt, för att vägra vara ett offer och för att våga göra verklighet av sina drömmar.

Jag vill också gärna vara en förebild för att våga vara den som ser och lyssnar till människor i utanförskap av olika slag. Allra mest tacksam och ödmjuk känner jag mig de stunder jag får vara en röst för människor i utanförskap som kanske inte själva orkar ha en röst längre. 

Hur vill du vara som förebild?

Valpkurs hos SBK med Mimmi

Igår var jag, Mimmi och tonåringen på valpkurs hos Svenska Brukshundsklubben. Det var en introduktion inför den riktiga valpkursen. SBK håller på att utbilda nya instruktörer och behövde hundvalpar att träna på (och hundägare också, säkert). Så jag tog chansen till en gratis valpkurskväll med Mimmi.

Först gjorde tränarna ett valptest på de olika hundarna som var med. Jag fick veta att Mimmi är en mycket social hund, hon har lätt att skapa sig en minnesbild, vilket är viktigt för att kunna lära sig saker, nosövningar passar henne perfekt och hon kunde slappna av tillräckligt mycket i den stressande, nya miljön med alla hundar och nya dofter för att hon kunna leka med en boll utan problem.

Det gick åt en hel del prinskorv under kvällen. Prinskorv är bättre belöningsgodis än det hårda godiset som jag köpt i djuraffären, fick jag lära mig. Jag fick lära mig olika lätta övningar för att träna med Mimmi. En kontaktövning som heter Snurran, en annan som heter Åttan. En nosövning som kallas Rutan. Där trampade jag upp en stor ruta i snön och sedan kastade jag ut små, små prinskorvsbitar i snön. Sedan satte jag ner Mimmi. Utan problem nosade hon rätt på och slukade varenda liten prinskorvsbit.

Jag vågade släppa Mimmi utan att ha henne i kopplet igår kväll. Jag har känt mig osäker på det förut. Hon är så liten och svart och busig och det är så mörkt på morgnarna och kvällarna. Det var inga som helst problem när jag eller tonåringen kallade på henne, hon kom som skjuten ur en raket.

Jag fick också lära mig att det är viktigt att inte tjata sönder "Kom hit"-kommandot. En gång räcker. När det gäller hyss är det bättre att ignorera dem än att säga nej. Det handlar om att förstärka och bejaka det positiva i hunden.

I morse när jag plockade ur diskmaskinen, tänkte jag på hur livet och vi människor skulle bli om vi också gjorde så; ignorar det negativa i varandra och bejakar det positiva. Kanske något att träna sig i, det också. Jag tror att det skulle göra skillnad. Det är så som jag försökt att vara som mamma, även om jag säkert inte alltid har lyckats med det.

Jag fick också lära mig hur viktigt det är att "jag" är "roligast i världen" för Mimmi. Om jag så behöver slänga mig i en gyttjepöl för att vara det. Mycket lek ska livet vara med en liten hundvalp. Och inte lika mycket träning, små stunder på fem minuter med träning, gärna ett par gånger om dagen. Nu har jag en lång lista på olika saker att lära både mig själv och Mimmi.

Det var så roligt i går kväll på valpkursen. Både att se Mimmi och att också träffa andra hundägare, hundar och inte minst de kunniga ledarna. Jag kände mig väldigt glad efteråt.

Mycket frisk luft fick jag också på köpet. Det är bra för mig. Jag har fått förkylningsastma och det piper i bröst på mig och gör mig alldeles matt ibland.

Jag tog med mig kameran till valpkursen, jag tänkte att jag skulle ta något kort. Fast när jag väl var där glömde jag allt vad fotograferande heter.

Läkarbesök för nytt sjukintyg - nu igen

Idag har jag varit hos min läkare igen för att få ett nytt sjukskrivningsintyg. Det är lika deprimerande varje gång att läsa det min läkare skriver om mig. Hälften av de stressrelaterade besvär jag har kunde vara nog, tänker jag för mig själv.

Ändå är jag inte alls en sådan person som sitter och klagar hos min läkare. Tvärtom har jag en tendens att försöka inbilla mig själv och tala om mig själv som att jag är både starkare och friskare än jag tydligen egentligen är.

Det är tufft att se svart på vitt hur det är med mig. Fast hon vill mig väl, min läkare, det vet jag. Och det är som det är med mig. Jag duger ändå precis så som jag är. Det är att vara människa att inte alltid orka. Att inte alltid vara perfekt. Att ibland bli svag, tappa kraft.

Fast ibland, i mörkret på natten om jag inte kan sova, så inbillar jag mig att allt ska bli som det var en gång. Att jag ska bli så stark att jag kan jobba för fullt och hålla igång så som jag gjorde en gång i tiden.

Min läkare skriver i intyget att det är fantastiskt att jag kommit dit jag har, att jag kan jobba 25 % idag. Jag får väl känna mig nöjd med det då, tänker jag. Sedan får jag se vad som händer med mig. Ibland händer det att verkligheten är underbarare än dikten.

Jag älskade verkligen mitt jobb och att kunna jobba. Jag älskade att ha jobbarkompisar att arbeta tillsammans med, fika och småprata med. Jag älskade att känna att jag fanns med i en arbetsgemenskap. Jag älskade känslan av att vara självförsörjande.

Det är en sorg som väcks till liv varje gång jag får mitt nya sjukskrivningsintyg i handen igen. En tyngd jag bär i mitt bröst.

Acceptans, tålamod, tillit, tacksamhet, det övar jag mig i nu igen.

Nu hoppas jag att FK godkänner det nya intyget från min läkare. Den här gången är jag sjukskriven till slutet av maj till 75 %. Det kommer att bli tätare läkarbesök för mig nu än det var förut på grund av de nya reglerna i sjukförsäkringen. Det finns det som är positivt med det, tycker jag. Och så finns det det som är negativt med det.

150 kronor kostade läkarbesöket för mig idag, för att jag skulle få ett nytt sjukskrivningsintyg från min läkare. Jag får alltså numera lägre ersättning i det nya sjukförsäkringssystemet. Jag har förlorat all ersättning från den privata sjukförsäkringen jag hade eftersom jag utförsäkrades och jag får betala mer för att få ett sjukskrivningsintyg eftersom det krävs fler läkarbesök nu än förut.

Så, ni som läser här i min blogg; se till att ta hand om er och hålla er friska. Att vara sjukskriven är ingen lek. Särskilt inte sedan man började utförsäkra sjukskrivna människor. Det känns som att befinna sig i en labyrint och aldrig hitta vägen ut ur den, hur mycket man än försöker att göra det.

Utförsäkringarna är en stor flopp, som jag ser det. Ingen sjuk människa blir bättre av press eller stress. Jag undrar hur lång tid det ska ta innan de som beslutat om utförsäkringarna förstår det. Om de ens vill förstå det.

Som "grädde på moset" fick jag telefonsamtal om min mamma idag efter att jag varit hos min läkare. Man hade kunnat konstatera varifrån blödningen hon hade häromveckan kom ifrån. Det kändes båda bra och väldigt sorgligt på samma gång. Visshet är ändå bättre än ovisshet. Fast stenen i mitt bröst blev ännu tyngre efter det telefonsamtalet.

Jag känner som att; "Snälla livet ... kan jag inte bara få vara ifred?".

Utmattningströtthet

Så trött jag är nu för tiden! Visst, jag är förkyld och det är en del av tröttheten. Fast det är en annars sorts trötthet jag känner också. Jag har ett rejält bakslag. Känner av utmattningströtthet mer än vanligt. Vissa stunder får jag knappt ihop min kropps rörelser. Det känns som att huvudet inte hänger med kroppen. Jag är i obalans. Panikattackerna är starkare än de var för ett år sedan.

Jag har jobb och jobbar till 25 %. Fast det är så mycket trögare för mig nu än det var för ett år sedan. Jag var på ett möte häromdagen. Som det ser ut nu kommer jag att ha ungefär samma jobb det här året som jag hade under 2011. Med mitt förnuft är jag tacksam för det, fast känslomässigt känner jag det inte. Det är som att jag inte orkar.

Jag kände stort stöd när jag fick kontakt med min psykolog igen före jul. Men nu är han sjukskriven sedan jul. Jag försöker tänka på råden han gav mig. Jag har ingen lust alls att fastna i en depression igen. Fast jag är på gränsen till det och har varit det länge nu.

Förnuftsmässigt kan jag förstå att jag är trött efter allt som hände under 2011; utförsäkringen, allt kring min mamma och en del annat också. Jag har deppigare tankar än jag haft på länge. Svårt att fatta beslut. Koncentrationssvårigheter. Sömnstörningar. Inte mycket lust att ta mig för annat än det mest nödvändiga.

Jag vet att jag behöver ta särskilt väl hand om mig nu. Fylla på med det som gör gott i just mig. Göra saker som jag har lust att göra. Fast det kan vara svårt när lusten inte hittar till mig. Mimmi gör gott i mig. Hennes livsglädje är smittsam. Jag är glad att jag skaffade henne.

Imorgon ska jag till min läkare igen. Min "nya" sjukskrivning efter utförsäkringen går ut den 30 januari. Nu ska jag be om en förlängning och så blir det en process igen, en väntan innan jag vet om jag får pengar eller inte.

Jag är så trött på det här, jag är så trött på att inte få vila och läka samman i lugn och ro i min egen takt.

Jag gör yoga. Mediterar. Kramar hoppet.

Tid för återhämtning.

Mimmis första dusch

Den här veckan var det dags att tvätta Mimmis päls första gången. Jag köpte särskilt valpshampoo och särskild valpbalsam. Den skulle inte svida i ögonen, stod det på förpackningarna. Jag fick känslan av att ha hand om en liten bebis, nu igen.

Tonåringen och hennes kompis hjälpte mig med Mimmi. Vi undrade hur hon skulle reagera. Först gnuggade vi in shampoo-lösningen i hennes päls. Det gillade hon, fyra händer som masserade henne. Vem skulle inte gillat det? Shampoot? Ja, det gillade hon också. Slickade i sig som om det hade varit saft vi höll på att gnugga in henne med.

Sedan in i duschen för att skölja av shampoot. Mimmi är inte alls rädd för vatten. Jag vet fortfarande knappt vad hon är riktigt rädd för, egentligen. Hon stod och nosade ner i avloppsbrunnen i duschen när tonåringen duschade henne. Helt obesvärad. Som att hon inte gjort annat i sitt liv än att duscha. 

Helt plötsligt fick vi se vad vi egentligen köpt; så mycket päls och så lite hund! Vilken liten krabat hon är egentligen, Mimmi. Så liten och tunn under all den där krulliga, svarta pälsen. Ändå tar hon redan så stor plats både i våra liv och i våra hjärtan. 

Sedan gjorde Mimmi precis som en riktig hund ska göra, skakade på hela sig så mycket hon kunde så att både vi och väggarna blev blöta. Så ingnuggad igen. Den här gången med balsam.

In i duschen. Mimmi stortrivdes. Vi runt omkring hade mycket svårt att hålla oss för skratt. Jag ville inte skratta åt min lilla blöta hund. Jag fick hålla handen för munnen och det kändes som att jag skulle kikna när jag såg Mimmi så där dyngblöt som hon var i duschen.

Vad är det som gör att hundar ser så roliga ut när de är blöta?

 

Mimmi efter pälstvätten och duschen. 

Jag gav Mimmi en godisbit efter duschen. Mest för att vi skulle få en bild på henne när hon lyfte på sitt huvud. Jag tror att Mimmi tyckte duschen var tillräckligt rolig utan att hon skulle behöva någon belöning efteråt, egentligen.

 

Ja. Vad ska jag skriva här? Blöt hund, kanske. Jag är som när jag var småbarnsmamma igen. Vill fotografera Mimmi i allt hon gör. Föreviga, föreviga ... Hålla kvar de ljuva ögonblicken. Valptider går över så snabbt.

Liggande blöt Mimmi dvärgpudel. Jag undrar vilken hundras man skulle gissat på om jag inte skrivit dvärgpudel under bilden. Det är inte lätt att se vilken ras det handlar om när det är en blöt hund på bilden.

Nu tycker jag att det luktar blöt hund här i min blogg. Känner ni andra också det? Det är annars i bloggen Quila & Ronja som jag tycker att det brukar lukta blöt hund. Jag skickar en särskild hälsning till bloggaren Quila & Ronja som alltid har så fina bilder på sina två hundar i sin blogg.

Tänk att det luktar blöt hund i min blogg också nu. Livet är märkligt. Drömmar kan bli verklighet. Det är Mimmi ett levande bevis för.

Efteråt höll jag lilla blöta Mimmi i det stora, rosa badlakanet länge. Nu luktade Mimmi inte hund längre. Hon luktade shampoo. Vi försökte föna henne. Fast det kändes som att hon inte gillade att det blåste, så vi struntade i det.

Jag satte mig i den sköna fåtöljen med henne och höll om henne. Hon somnade efter en liten stund och sov länge i mina armar.

Ärligt talat somnade jag nästan själv också, där i fåtöljen.

Om kärlek

Jag älskar min trädgård!

Trots att den ofta inte alls gör som jag vill. Trots att den väljer sitt eget sätt att växa på. Självständigt, utanför min kontroll.

Jag älskar min trädgård!

Trots ogräset. Ibland till och med tack vare ogräset. Som den första gången min igenväxta rabatt var full av vita hundkexliknande blommor som inte alls kom från hundkex utan från det ökända ogräset kirskål. Och jag undrade över, vad det var för vackra, nya blommor som dykt upp i min trädgård. Som lyste upp mörkret i den undangömda, glömda delen av min trädgård.

Jag älskar min trädgård!

Trots att den alltid har ställen och hål där något inte känns i balans. Hål som behöver fyllas med något. En ny blomma. Eller en blomma i en helt annan färg. Eller kanske med jord så att jag inte hela tiden går ned mig och snavar i den där gropen. 

Jag älskar min trädgård!

Trots att jag inte vet om min trädgård älskar mig tillbaka. Jag skulle väl aldrig komma på tanken att fråga min trädgård "Älskar du mig?". Vi har inte alls den sortens relation, jag och min trädgård.

Kärlek, så märkligt. Ge och ta, sägs det. Kärlek, så märkligt. Till så många. Till så mycket. Till mig själv. Så mycket som jag älskar. Djuren, min trädgård, nära och kära, musiken och orden inte minst. Att skriva.

Tänk om jag slutade fundera över om de människor jag älskar, älskar mig tillbaka? Tänk ... om jag älskade människor och mig själv på samma sätt som jag älskar min trädgård? Släppte dem fria. Älskade dem trots "ogräset", trots håligheterna, trots det icke perfekta, det ofulländade?

Tänk ... om att älska är att aldrig fråga "Älskar du mig?".

Tänk ... om att älska är just att älska.

Och att älska är allt.

If people are trying to bring you down ...

Utförsäkrad fick hyra från Rix FM

Hört på Rix FM i morse: Kvinna sjukskriven sedan tre år tillbaka på grund av skador efter svår trafikolycka och numera utförsäkrad, önskade att få pengar till sin hyra i Rix FM. Hon hade ingen möjlighet att få bostadsbidrag eller försörjningsstöd.

Rix FM fixade det. De betalar nu en månads hyra åt den utförsäkrade kvinnan. Detta är Sverige år 2012, mina kära vänner som läser min blogg. Jag ber er att sprida orden/berättelsen till så många människor som ni känner. Jag tror att ögonen behöver öppnas för många människor när det gäller utförsäkringarna. Många förstår fortfarande inte hur svårt vem som helst kan drabbas av utförsäkringarna; du själv, din dotter eller son, en förälder, en vän eller din granne.

Vem som helst kan råka ut för till exempel en trafikolycka och få men för livet. Ska man då behöva ringa till Rix FM för att få sin hyra betald?

Utförsäkringarna är inhumana och ska stoppas omgående, anser jag.

Den första kloklippningen

I förrgår gjorde jag och tonåringen den första kloklippningen på Mimmi. Ungefär en gång i veckan ska man klippa klorna på en liten hundvalp. Mimmis klor var nyklippta när vi hämtade henne hos uppfödaren. Därför har vi inte behövt klippa klorna på henne förrän nu.

Om man inte vill klippa klorna själv på sin hund, kan man göra det till exempel på Djurmagazinet eller Rilo här i Jönköping. Då kostar det hundra kronor. Ganska mycket, tycker jag, för att få klorna klippta på en hund. Bättre att försöka vänja Mimmi vid att det är vi själva som klipper klorna på henne och att göra det till en fin upplevelse för henne.

Jag virade in henne i en varm, mjuk fleecefilt och höll henne i mitt knä. Sedan tog jag fram en liten tass i taget och höll den i min hand. Tassarna var alldeles avslappnade. Jag matade henne med hundgodis medan tonåringen klippte klo efter klo.

Det gick hur bra som helst. Tonåringen är van vid att klippa klorna på sin dvärgvädurkanin.

Jag är som så ofta både oborstad och osminkad på bilderna här i min blogg. Fast jag ler i alla fall. Sådan matte, sådan hund. Trött är jag också, efter det som hände med min mamma häromdagen. Oförutsedda händelser, oro och sjukhusbesök tar på mina krafter. Jag försöker att återhämta mig nu igen så gott jag kan.

Gästbloggare: Christian Johansson, författare

Idag har jag äran att ha en gästbloggare i min blogg. Det är författaren Christian Johansson, född i Umeå, uppvuxen i Habo och sedan drygt åtta år gift och bosatt i Newcastle i norra England.

Christian har skrivit en berättelse på temat Tjugondag Knut. Den dagen julen ska kastas ut, tycker i alla fall jag. Vad huvudpersonen i Christian Johanssons nya bok, "Herr Lombardo", tycker om det, det vet jag inte.

Christian Johansson kommer ut med sin bok "Herr Lombardo" den 30 januari i år på förlaget Ord Text Mening. Mer att läsa om själva boken finns på hemsidan Christian Johansson. Förutom "Herr Lombardo" har Christian skrivit böckerna "Ars Moriende", "Förflyttarna" och "Pussel".

Tack, Christian, för att du bad om att få gästblogga hos mig.

Mycket nöje önskar jag dig som läser det Christian skrivit speciellt för min blogg.


Tjugondag Knut möter Herr Lombardo

Julen är så över igen. Knut står för dörren med mössan i hand och jagar på oss. Ut med granen. Ner med dekorationerna. Det är dags att gå vidare mot ljusare tider.

För er som kan er historia så vet ni att Knut ursprungligen dök upp den 7 januari istället för den 13 som vi firar nu. Detta skedde 1680. Knut flyttades med och det var kyrkan som hade ett finger med i spelet och ville förlänga julhögtiden i en vecka så att den varade i tjugo dagar istället för de tretton som den varar i många andra länder. Man kan, om man inte har något bättre för sig, räkna dagarna mellan julafton och tjugondag knut och konstatera att det borde heta: ”Tjugoförstadags Knut” istället. Räkna själv så får du se. Knut is running late.

Knut förresten, var ett helgon, som tror sig ha blivit mördad av sin kusin Mange. Varför är man inte helt säker på, men det har förmodligen någonting med fusk i Word-feud att göra.

Herr Lombardo har ännu inte nått helgonstatus. Han är heller inte katolik. Ja, om sanningen ska fram, så är han inte särskilt religiös över huvudtaget. Detta beror till stor del på att han under sin uppväxt plågades av präster under sina studier i södra Frankrike. Varje sommar tvingades han resa från internatskolan i London till Frankrike för att fortsätta sina studier där. Med tiden kom han att avsky både studierna och prästerna som med sina hårda spön och vassa nypor lärde ut livets hårda regler.

Detta fick den gode Lombardo att med tiden ta avstånd från kyrka och religioner. Om det fanns en gud däruppe så var denne knappast på Lombardos sida och ingen i den familj som Lombardo tillhörde - men knappast var en del av - var mycket för det gudomliga. Religion kunde man ägna sig åt bakom stängda dörrar.

Helgonet Knut och Lombardo har inte många likheter. De kommer från olika länder, har olika bakgrund, drabbades av olika öden och där den ene blev helgon blev den andre en karaktär i en bok.

MEN, det finns trots allt en liknelse som är viktig och det är att de kommer båda till din dörr och har båda en agenda. Knut kommer för att köra ut julgästerna. Herr Lombardo kommer för att stanna.

En är ett helgon. Den andre är en man med en mycket mörk hemlighet.

Den ene kommer den 13 januari. Den andre den 30:e.

Vågar du öppna?

Glad tjugondag Knut!

Christian
 
Mer om Herr Lombardo finner du på christian-johansson.com

På sjukhuset med mamma

Idag blev det mer än sju timmar på sjukhuset med min mamma. Hon fick åka in akut i morse med ambulans.

3 1/2 timmar tillbringade vi i ett undersökningsrum på akuten. Det var så många olycksfall idag, förklarade man det med och bad hela tiden om ursäkt för att mamma fick vänta så länge. Vi mötte många empatiska människor bland personalen på Ryhovs sjukhus. En sköterska gav både mamma och mig nyponsoppa, ostsmörgås och té.

Det är tur ibland att man inte vet på morgonen när man vaknar, vad man har framför sig. Jag hade egentligen planerat för något helt annat den här dagen.

Mamma är hemma nu igen ikväll. Man har inte hittat orsaken till blödningen hon hade.

Det är tufft när föräldrar åldras. Jag känner mig så trött ikväll.

Jag önskar att det här var en engångsföreteelse.

Mimmi pussade mig mycket när jag kom hem från sjukhuset. Det kändes fint.

Den lilla i oss alla

Om man känner sig lite vilsen i världen och kanske lite ensam och lite sorgsen, kan man fundera över vad man tyckte om att göra när man var liten och börja göra de där sakerna igen. Så kan man hitta till den man egenligen är längst där inne.

I alla fall om det stämmer som coachen Elizabeth Gummesson berättar om i senaste numret i Tara. Hur som helst, antingen det fungerar eller inte, så fick hennes tankar mig att börja fundera över vad jag tyckte om att göra när jag var liten.

Det var mycket som jag tyckte om att göra när jag var liten, säkert mer än vad jag minns. Här är i alla fall en del av det som jag tyckte om att göra. Vad tyckte du om att göra när du var liten?

När jag var liten tyckte jag om
att springa i skogen
hoppa över stenar
klättra i träd
spegla mig i vattenpussar
plocka blåbär i skogen
fiska
plocka blommor
fånga fjärilar med fjärilshåv (fast jag släppte dem alltid)
fantisera
leka med kompisar
leka mamma, pappa, barn
gunga högt ...
sparka av mig trätofflorna när jag gungade som allra högst för att se hur långt bort de skulle hamna.

När jag var liten tyckte jag om att
leka med dockor
leka postkontor
leka kurragömma och tafatt
leka att jag var Pippi Långstrump
göra tidningar och sälja
skriva sagor och dikter
skriva kärleksbrev till den fräkniga, söta, lockhåriga killen i klassen
rymma
gömma mig så ingen hittade mig
krama min mamma, pappa och min lillebror och alla andra som jag älskade så mycket.

leka i lekstugan
åka spark
cykla
klä mig i underklänning och dansa
leka att jag var en balettdansös
leka skola och vara fröken
spela teater
vara med djur.

När jag var liten tyckte jag om att
äta godis
dricka läsk
äta glass
äta köttbullar med lingonsylt
äta blodpudding med lingonsylt
lyssna på musik
sjunga
få paket
gå i söndagsskolan
överraska
busa
spela piano
rita och måla
läsa böcker
gå på kalas.

Allt i vilken som helst ordning eller ingen ordning som helst.

Ibland längtar jag efter att möta den lilla flickan jag var en gång någonstans på en gata. Leka med henne. Prata med henne om vad hon funderar över, hur hon har det. Få henne att skratta tills hon kiknar.

Fast det är inte på någon gata som jag hittar den lilla flickan jag en gång var. Det är inom mig själv jag kan hitta henne ibland. Hon är kvar där. Ibland kommer hon fram en stund. Hon är busig, väldigt glad och fantiserar mycket. Hennes mun är nästan rektangulär när hon skrattar. Hon skrattar så stort att man nästan bara ser ett enda stort skratt i hennes ansikte när man tittar på henne.

Den lilla flickan som jag var en gång, var en riktigt glad liten unge med massor av drömmar och full av tillit till människorna nära  henne.

Talgoxens första vårdrill

Igår hörde jag talgoxen sjunga sin vårdrill i solskenet för första gången i år.

Det känns lika härligt varje första gång jag hör den så här i januari. Det ger mig vårkänslor. Sången trotsar snön, isen och kylan. Ger hopp om sol, värme, vår, grönska och blommor. Fågelungar.

Det är normalt hos mig att höra talgoxens vårdrill någon gång i mitten av januari. 

Mimmi på äventyr i stan

Igår åkte Mimmi hiss. Det kallas social träning. Hundvalpen ska prova så många olika saker i olika miljöer som möjligt medan hon fortfarande inte har så mycket riskmedvetenhet. Hissen var inget problem för Mimmi. Jag undrar vad som är det. Hon är en kaxig, nyfiken och självsäker liten tjej.

Åka bil är inget problem med Mimmi. Hon är mest på landet utanför stan, så när hon kommer in till stan kan hon knappt ta ögonen från trafiken. Hon verkar motorintresserad. Jag behöver se upp så att hon inte kommer för nära bilarna och trafiken.

Jag höll ganska kort koppel när vi gick på trottoaren. Sedan gick vi in på en gångväg. Jag släppte på kopplet. Plötsligt hoppade det fram tre riktigt stora harar ur en buske. Jag har inte sett några stora harar på landet där jag bor nu i vinter. De var tydligen i stan. Mimmi tittade länge efter dem.

Sedan fick hon syn på barnen på dagisgården som lekte. Hennes svanstipp började svänga intensivt fram och tillbaka. Hon ville leka. Mimmi blir alltid lika glad så fort hon får se en människa. Hon viftar vänligt på svansen åt alla hon möter. Fast är det okända människor märker jag att hon går närmre mig. Det tycker jag är bra. Bra att hon gör skillnad på "sin" flock och de andra. Att hon känner sig trygg när hon är nära mig.

Det dök upp en vacker, stor helvit katt på gatan där vi gick. Katten hade ett vitt halsband med gnistrande stenar. Hon såg ut som den vita katten Duchesse i Aristocats. Och hon ville hälsa på Mimmi. Mimmi som är van vid vår katt ville också hälsa. Fast det ville inte jag. Det känns osäkert med okända djur som vi möter.

Jag lyfte upp Mimmi och gick iväg med henne i famnen. Den vita katten följde efter oss. Länge. Längre än jag kunde tro att hon skulle göra. Till sist vek hon av åt ett annat håll. Jag kunde släppa ned Mimmi igen.

Det händer allt färre "olyckor" inomhus nu och Mimmi gör allt mer det hon "ska" därute i stället. Hon växer så det knakar. Det märks inte minst på hennes ben. De känns lite "kalvlika".

I morse ställde hon sig upp mot min säng när jag vaknade för att hälsa på mig. Hennes tassar når upp så högt nu att hon kan ställa sig upp mot sängen. Eller mot den gamla kistan som min katt brukar sitta på. Till min katts stora förvåning. Nu får hon sätta sig ännu högre upp när hon vill vara ifred.

Plockat undan julen

Idag fick jag lust att plocka undan julpyntet. Då gjorde jag det. Bäst att passa på innan den där "lusten" försvinner igen.

Den här julen har jag pyntat ovanligt lite, eftersom jag köpte mig en hundvalp i stället. Det kändes skönt idag att få undan julen på knappt en timme. Julgranarna är visserligen kvar, men de klär tonåringen av. Elljusstakarna får också vara kvar ett tag till, så länge det är så mörkt därute.

Snart ska jag köpa mig en vacker tulpanbukett till bordet och rosa vårglöd (kalanchoe) till köksfönstren. Nu väntar jag på att talgoxen ska sjunga sin första vårdrill för mig. Det brukar den göra i mitten av januari. Det är bara någon vecka kvar tills dess.

Mimmi växer så att det syns, verkligen, och hon blir allt mera kaxig. Antingen är det fullt ös eller så sover hon. En underbar liten dvärgpudelvalp är hon, verkligen. Jag kan inte låta bli att lägga in lite bilder på henne här i bloggen idag igen. Var så goda!

Grenar är gott, tycker Mimmi. Här ser hon riktigt farlig ut. Fina tänder har hon (och vassa).

 

"Se sån stil jag har! Kom an bara! Ska vi leka?"

Ok, kanske bäst att ta en liten paus. Tungan hänger utanför. Visst är hon söt, Mimmi. Sötare och sötare för varje dag, känns det som.

Bildcollage - Mimmi 10 veckor

Ibland säger bilder mer än ord. Det är så roligt att fotografera Mimmi nu. Det händer något hela tiden. Hon växer så det knakar. Här ligger hon i hallen och väntar på att få gå ut. Det är snö ute och Mimmi älskar snö.

Mimmi är inte särskilt stor än, det kan man se på den här bilden när hon står intill rosenspireahäcken. Hon har fin hållning, tycker jag. En glad hållning. Ibland om jag känner mig hängig, så brukar jag försöka hitta hennes glada hållning i mig själv. Sådan matte, sådan hund.

När Mimmi doppar nosen i snön ser hon för härlig ut! Och det gör hon ofta, doppar nosen i snön. Mitt hjärta smälter när jag tittar på henne då och jag kan inte låta bli att skratta.

Mimmi blir alldeles vild och galen av snön en tidig morgon i januari. Det syns tydligt på den här bilden. Till och med den lilla rosa tungan hänger ut.

Mat är gott, tycker Mimmi. Särskilt gott när man varit ute och lekt i snön.

Sen så ska Mimmi försöka varva ned. Det kan ta en liten stund, efter alla dofter, ljud och intryck från naturen som hon varit med om när hon varit ute. Men här börjar Mimmi se lugn ut. Då berömmer jag henne mycket. Det är viktigt för en liten hundvalp, precis som för oss människor, att lära sig växla mellan aktivitet och lugn och ro.

Liten på jorden. Fast i mitt hjärta tar hon stor plats just nu och för lång tid framöver, tror jag, lilla Mimmi.

Så småningom lägger sig lugnet. Jag tar mig kaffe och macka. Och intill fåtöljen där jag sitter, sätter sig Mimmi på den grå hundfällen. Efter en liten stund brukar hon somna där. Ibland småvoffar hon i sömnen, hon drömmer. Vilken hundliv jag har fått! Jag är så tacksam för lilla Mimmi, som en liten ängel är hon som har kommit till mig. Fyller mig med glädje, skratt och får mig att slappna av när hon somnar i min famn.

Katten, kaninen och Mimmi

Det har blivit mycket fokus på den lilla hundvalpen Mimmi i min blogg den senaste tiden. Inte så konstigt. Det är en stor händelse att få in en liten hundvalp i huset.

Här finns ju två djur till hemma hos mig. Min katt, nio år gammal och dvärgvädurkaninen som är fem år gammal. För att få lite balans när det gäller djuren här i min blogg, lägger jag in tre bilder som tonåringen tagit på katten och kaninen. Fina bilder, tycker jag själv.

Det har gått förvånansvärt bra med vår katt och Mimmi tillsammans så här långt. Vi har brytt oss mycket om vår katt också hela tiden, gett henne uppmärksamhet. Hon sätter sig på bord eller i fönster när hon vill vara ifred. Hon är nyfiken på den nya lilla varelsen. 

Ibland när Mimmi sover går vår katt fram av sig själv och nosar på henne. De har också gått fram och nosat på varandra ett par gånger. 

För det mesta jagar Mimmi vår katt, vill leka. Då springer vår katt iväg. Men Mimmi verkar ha kommit på att om hon går långsamt efter vår katt, så springer hon inte iväg. Så ibland gör de så, vår katt går först. Och bakom henne går Mimmi, långsamt. 

Mimmi smakar på vår katts mat ibland, och dricker vatten ur hennes vattenskål. Vår katt tittar på, men visar ingen som helst aggressivitet mot den lilla hundvalpen. Jag är positivt överraskad, de är vänner så som det är nu. Mimmi vill verkligen leka med vår katt, fast det har inte vår katt gått med på. Inte än. 

Vi har inte släppt samman Mimmi med vår kanin. Jag vet inte om jag vill göra det. Kaniner är riktiga ensamdjur. För att inte tala om vilka vassa tänder de har. Barbie, som ser så oskyldig ut, skulle kunna skada Mimmi riktigt ordentligt med sina stora tänder, tror jag. Fast kanske har jag fel, kanske att någon av läsarna här i bloggen vet hur dvärgvädurkanin och liten hundvalp kan fungera ihop. 

När livet känns som en karusell

När livet känns som en karusell. 

Gäller det att försöka hitta fokus någonstans. 

Allra helst inuti mig själv. 

(Anna-Karin Mattsson 2012-01-05)

Mimmi dagen efter masken

Daggmasken som Mimmi åt upp igår verkar inte ha ställt till något bekymmer för Mimmi. Hon mår hur bra som helst. Växer gör hon. Kortet här tog tonåringen idag. Mimmi börjar alltmer se ut som en liten pudel också i ansiktet nu.

Idag är jag förkyld. Snuvig, ont i halsen, ont i öronen och öm i hela kroppen. Tonåringen tog hand om Mimmi så att jag fick sova ut på morgonen.

Sedan kunde jag jobba ett tag, som tur var. Jag har börjat med ett större skrivarbete, turisttidningen för Mullsjö kommun. Det känns bra att komma igång att jobba igen. 

När stormen Emil drog fram som mest idag ville inte ens Mimmi gå ut. Stormar är inte att leka med.

Nu ikväll är det stjärnklart. Det blåser fortfarande kraftigt hos mig. Jag kan se månen på himlen.

Valpkurs och Mimmi åt konstigt igen

Idag har jag anmält mig och Mimmi till valpkurs genom Brukshundsklubben. Det är en kurs för tio deltagare och under dagtid. Det skulle passa mig perfekt. Jag får se om kursen kommer igång så småningom i vår. Man söker efter en ny instruktör till den just nu.

Jag tror att det är både nyttigt och roligt för mig och Mimmi att möta andra hundägare och andra hundar. Också att få lära sig lite om lydnadsträning, social träning och om hundar i största allmänhet.

Idag när Mimmi var ute på promenad åt hon upp en hel lång daggmask. Konstigt att hitta daggmaskar i början av januari, tycker jag. Men Mimmi lyckades i alla fall med det konststycket.

Om motgångarna i livet

Motgången är ofta en förklädd vän.

Möt den med tacksamhet, för den ger dig styrka och klokskap på sikt.


(Från en vän i cyberrymden)

Utmaning från Linda

Jag har blivit utmanad av Linda i bloggen Linda, Inez och Drömma.  Min uppgift är att svara på tio frågor om mig själv och det gör jag gärna. Tack, Linda, för att du tänkte på mig.

1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?

För tio år sedan var jag på väg ut ur en djup utmattningsdepression efter en mycket lång tid med stark stress i mitt liv. Jag försökte hitta tillbaka till mitt glada jag igen. Jag var sjukskriven på heltid, sörjde mycket att jag inte kunde arbeta längre och livet gick både i moll och helsvart just då. Jag var gift och hade två döttrar, 9 och 13 år gamla. Jag började känna en stark längtan inifrån mig själv att skaffa mig en katt. Det gjorde jag och idag är hon nio år gammal. Hon har varit mycket viktig för mig och gett mig och min familj så mycket glädje och kärlek.


2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?

För ett år sedan hade jag nyligen startat eget som frilansjournalist (Skrivklådan). Jag hade långsamt tagit mig tillbaka till 25 % arbetsförmåga och jobbade med den kraft jag hade då. Jag var utförsäkrad och undrade hur det skulle bli för mig ekonomiskt så småningom. Min åldrande mamma mådde dåligt och jag gav mycket tid och kraft till henne för ett år sedan. Jag planerade för min dotters studentexamen. 


3) FEM SNACKS DU GILLAR  

Jordnötsringar, ostbågar, jordnötter, cashewnötter, choklad.


4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL:

Kom i kostervals, Bä bä vita lamm, Den blomstertid nu kommer, När det lider mot jul, Små grodorna.
 

5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU VAR MÅNGMILJONÄR:

Köpa eller hyra ett litet hus i södra Frankrike där jag skulle kunna bo under vinterhalvåret och skriva, skriva, skriva. Ge en summa pengar till några organisationer som uträttar bra saker för världen, som t ex Läkare utan gränser, BRIS och Maskrosbarn. Bjuda de människor jag älskar på en resa. Bjuda mig själv på en retreatresa eller vandra den kända Pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Resa till den plats i Spanien där min pappa levde den sista tiden i sitt liv och där han också dog för 23 år sedan. 


6) FEM DÅLIGA VANOR: 

Vill gärna äta lite godis ibland, glömmer ibland bort att ta hand om mig själv för att orka ta hand om andra (nu kommer jag inte på fler dåliga vanor som jag har). 


7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA:

Skriva, promenera (gärna nära Vättern eller havet), yoga/meditation, titta på solnedgången eller en stjärnhimmel, vara med människor jag älskar. 


8) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA:

Riktigt högklackade skor, uniform, stickad klänning som sticks, så där kortkort kjol att man ser trosorna, leopardmönstrat. (Fast man ska aldrig säga aldrig ...). 


9) FEM FAVORITLEKSAKER:

Såpbubblor, pennan, pappret, laptopen och kameran. 


10) TIO PERSONER JAG VILL SE GÖRA DEN HÄR UNDERSÖKNINGEN:

Jag avstår från att välja ut några särskilda bloggare. I stället får den som vill som läser det här svara på de tio frågorna. Antingen i en kommentar här till mig eller för sig själv eller i sin blogg. Lycka till!

Maskroskvinnans årskrönika 2011

2011 - vilket år ...

Jag ska ärligt säga att jag är glad att det är över. Att det inte hade ihjäl mig. Det har känts som att vara i en torktumlare för mig, periodvis.

En hel del har jag skrivit om här i min blogg. Men inte allt. Om jag ens ska försöka sammanfatta 2011, så får det bli på ett särskilt sätt i år. Jag skriver först ned en del av det som var så jobbigt det här året. Och sedan skriver jag ned det som har varit positivt för mig. Förhoppningsvis kan jag då se att det kanske fanns en balans mitt i alltsammans. Även om det verkligen inte känts så vissa stunder det här året för mig.


Stressande, tuffa händelser 2011

Min åldrande mamma som blev så sjuk i början av året. Att bygga upp ett nätverk kring henne med vårdpersonal och hemtjänst bland annat. Sjukhusvistelserna för henne.

Utförsäkringen. Den fanns där i bakgrunden som en klump i halsen nästan hela 2011. Gav mig mardrömmar, sömnrubbningar som jag inte haft på flera år. Var också negativt stressande för hela min familj med ovissheten om hur ekonomin skulle bli för oss. Jag fick aldrig koppla av helt under sommaren. När jag skulle vara ledig hamnade jag i stället hos Arbetsförmedlingen i programmet Arbetslivsintroduktion.

Min make som hamnade akut på stroke-enheten i maj. Som tur var kom han in tillräckligt snabbt för att inte få några men. Fast han fick medicin som han inte haft förut och får ta hand om sig själv på ett annat sätt nu än han gjorde förut. De dagarna var ett trauma för oss alla, även om allt gick bra.

En till händelse när det gäller sjukdom och en mycket nära anhörig. Fast vad det handlade om behåller jag för mig själv.

Ansträngda relationer i den nära kretsen kring mig. Vad det handlar om behåller jag också för mig själv.

Utöya. En tragedi som skakade om mig och så många andra mitt under min semester i Danmark. En händelse som chockade världen fast också skapade en stark känsla av samhörighet med andra människor och att inte låta ondskan vinna över kärleken till varandra.

Stefan Livhs tragiska och alltför tidiga död som fortfarande känns smärtsam att tänka på.


Positiva, härliga händelser 2011

Jag lärde mig mycket som nybliven företagare i Skrivklådan. Jag hade lagom med arbete i förhållande till den arbetsförmåga jag har idag, 25 %. Jag fick betalt för jobben jag gjorde.

Tonåringen tog studenten. Regnet stod som spön i backen, men vad gjorde väl det när hon äntligen var klar med gymnasiestudierna.

Jag och äldsta dottern åkte till Stockholm med buss och såg Allsång på Skansen med bland andra Håkan Hellström. I Gamla Stan mötte jag tre härliga kvinnor som jag lärt känna genom Facebook för allra första gången. Vi kommer att ses igen, känner jag.

Jag hade en kort, blöt, blåsig och kall semester i Gilleleje i Danmark. Fast rödspättorna smakade sagolikt och jag fick vara nära det älskade havet och äntligen besöka Karen Blixens museum.

Äldsta dottern fick fatt i en lägenhet med eget kök och vi hjälpte henne med flytten. Jag känner stor glädje att hon trivs med både studierna och sina vänner där hon bor.

Mamma kryade på sig långsamt, fast har mycket olika dagar. Jag vänjer mig.

Jag mötte massor av härliga människor, både i cyberrymden, här i min blogg (tack till alla som läst och kommenterat här), IRL och genom intervjuerna i jobbet som frilansjournalist.

Jag började skriva på ett par böcker som jag länge drömt om att skriva. 

Jag fortsatte att skriva dikter. Jag har nästan skrivit tusen dikter under två år nu. Jag övar mig i att skriva kort och mår gott av att skriva dikter, har jag upptäckt.

Jag fick in två artiklar i Newsmill, de första artiklarna där för min del. Den ena av artiklarna har idag lästs av nästan 5.000 personer och fått 148 kommentarer (Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och arbetslösa). Den blev en av årets mest lästa artiklar i Newsmill 2011. Det kändes stort för mig.

Jag var gästbloggare hos Christian Johansson och Sanna Juhlin.

Jag blev Veckans Rockstjärna hos Cecilia Kärvegård.

Det blev ett par mysiga biobesök under hösten.

En sagolik minisemester på Västkusten, ett minne jag sparar i mitt hjärta för alltid.

Det nybyggda inglasade uterummet njöt jag av nästan varje dag från den 7 mars 2011 ända till slutet av oktober. Trädgården började äntligen se ut och fungera som en trädgård igen efter att vi gjort om dräneringen kring huset.

Jag fick strax före jul besked om beviljad fortsatt sjukskrivning. Den dagen kändes det som att en sten föll från mitt bröst. Vilken lättnad.

Jag köpte världens sötaste lilla hundvalp, dvärgpudeln Mimmi. En dröm som jag haft i hela mitt vuxna liv och som jag önskat mig pengar till för tre år sedan, blev verklighet.

Mimmi blev "The Happy End" på mitt dramatiska år 2011. Trots att hon hann hamna på djursjukhuset för att hon ätit grus i elfte timmen av 2011. Nyårsaftonens morgon blev Mimmi pigg och glad igen och jag kunde pusta ut.



Det här är en tillräcklig beskrivning av hur 2011 varit för mig som människa. Några mycket viktiga händelser för mig under 2011 finns inte alls med här. Det finns många saker jag aldrig någonsin skulle blogga om. Saker som jag bär inom mig eller kanske delar med någon människa som jag känner stort förtroende för.

Tack 2011 för allt du gav mig som människa. Långtråkigt var du knappast. Jag lärde mig massor.

Tack för att jag överlevde också det här året utan att hamna i någon djup depression. Även om det funnits mörka tankar i mig själv inte minst under slutet av hösten, innan jag fick det positiva beskedet om fortsatt sjukskrivning till 75 %.

Välkommen 2012! Jag önskar att du kommer att bjuda på mycket kärlek, visdom, tid för återhämtning, lugn och ro, lagom med arbete och ännu mera tillfrisknande och kraft för mig.

Ett par för mig viktiga ord tar jag med mig in i 2012:

Jag säger ja till mig själv och det mitt hjärta önskar. 

Jag tar ingen skit från någon som helst längre. 

Jag är värd all lycka och kärlek jag kan få som människa.