torsdag 31 maj 2012

Välfärdslandet Sverige en myt


Välfärdslandet Sverige är idag en myt. Historia.

Vi har slutat att ta hand om varandra.

Numera är det djungelns lag som råder här.

Fast jag tror att en dag kommer vi att inse att det blir vi själva som förlorar på att ha det så här i längden.

Ett samhälle mår bäst av att man tar hand om varandra och visar empati.

Precis så som det är i en familj.

Det är min övertygelse.

onsdag 30 maj 2012

Stark ekonomi och barnfattigdom?

I nyheterna på nätet såg jag igår en länk med grafik över barnfattigdomen i Sverige jämfört med andra länder. Idag läser jag i nyheterna att svensk ekonomi är stark. Det känns som ett hån mot de fattiga barnen i Sverige, mot de människor som utförsäkras, mot de sjuka som pressas av Försäkringskassan och mot andra svaga grupper som får allt mindre medan andra får allt mer.

Den nya grafiken i den första länken visar den existerande barnfattigdomen i Sverige år 2012.

Hur i hela friden kan vi svenskar acceptera detta? Det handlar om barn.

Vi kan skänka pengar och sitta framför TV:n och se faddergalor. Det är bra.

Fast hur kommer det sig att vi har så lätt att blunda för den barnfattigdom som finns här så nära oss, i Sverige?

Skäms, makthavare, säger jag. Ni har makten att förändra. Gör något.

Alla barn är alla vuxnas ansvar. Sverige är ett rikt land och har råd att ta hand om barnen. Att inte göra det, blir kostsamt på längre sikt för samhället.

Sprid gärna länkarna vidare. 


Ännu en länk om barnfattigdomen: Unicefs rapport där Sverige hamnar på 22:a plats

Ansökan om permanent sjukersättning

Motvilligt, fast samtidigt med ödmjukhet inför livet, fyllde jag åter igen i ansökan om permanent sjukersättning till 3/4 i morse.

Tårarna rann stilla nedför kinderna.

För jag vill ju inget hellre än att vara helt frisk och arbetsför till 100 %.

Jag älskade verkligen att arbeta, mitt arbete och att ha jobbarkompisar.

Att vara ekonomiskt självförsörjande.

Ske det som nu ska ske.

Acceptans.

tisdag 29 maj 2012

Den enda friheten


Den enda frihet jag hittar som bär mig.

Är den i kärleken.


akm©2012


FK begär nytt läkarutlåtande - fördröjer beslutet

Jag fick brev från min läkare igår. Det låg där prydligt och fint på bordet och "välkomnade" mig när jag kom hem efter sjukhusbesöket. Det kändes som ett nytt slag i magen på mig, matt i hela kroppen som jag var just då.

FK hade begärt in ett nytt läkarutlåtande från min läkare. De förhalar beslutet som vanligt. Medan jag får leva i ovisshet och med noll kronor i ersättning under tiden. Samtidigt som Försäkringskassan själva gör stora vinster.

Det här är verkligen ett mycket "läkande" system för den som blivit sjuk av stress.

Min läkare uppmanar mig att söka permanent sjukersättning till 75 % igen. Hon hade skrivit detsamma till FK, att allt är uttömt när det gäller mig och arbetsträning/rehabilitering och att hon anser att jag ska ha permanent sjukersättning till 75 %.

Jag tänker söka om permanent ersättning igen. När jag bara har hämtat lite kraft. Så jag orkar kontakta Försäkringskassan och min handläggare där. 

Någonstans får jag acceptera att det är som det är med mig. Och känna tacksamhet över att jag lever.

Jag ska skaffa mig ett bra liv.

Trots allt.

Vaxproppen och svimning

Denna vaxpropp ... Först till vårdcentralen. De gav upp.

Skickade mig med akutremiss till öron på sjukhuset.

Där försökte läkaren peta och suga ut vaxproppen tre gånger med paus emellan.

Jag svimmade två gånger.

Först i stolen.

Sedan föll jag ihop på golvet. Inget kul.

Fast en bravad i sig. Att svimma två gånger på samma dag. Och ändå våga gå tillbaka in i undersökningsrummet. Det var starkt och modigt gjort av mig, tycker jag.

Det är märkligt det här med att svimma. Jag har gjort det vid undersökningar till och från sedan jag var tre år gammal. Först känner jag obehagskänslor i magen och sen går allting blixtsnabbt. Jag vet inget mer, inget alls om vad som händer med mig. Det är först när jag vaknar som jag förstår att något hänt.

Andra gången när jag vaknade efter svimningen igår, låg jag på golvet med sex sköterskor/läkare som stod på golvet och tittade ner på mig. Jag kände som att jag var med i en scen i Doktor House, väldigt obehagligt och också overkligt. Särskilt som att inte Doktor House var där.

Efteråt blir jag trött och matt i hela kroppen. Fick faktiskt åka rullstol för allra första gången i mitt liv igår. Genom de långa korridorerna i sjukhuset för att komma ut därifrån. Jag var för matt och för yr för att orka gå på mina egna ben. Som jag förstått det är det ett blodsockerfall som man får när man svimmar. "Ta och ät något sött när du kommer hem", sa man till mig på öronkliniken. Och det gjorde jag ju gärna. Väl hemma i min säng igen där jag kunde vila mig och hämta kraft.

Personalen på Öron/näsa/hals var empatisk och skicklig. Fin utrustning hade de också.

Fast vaxproppen sitter där den sitter.

Jag ska till sjukhuset nästa torsdag igen. Det är inget annat än en vaxpropp som har satt sig ovanligt illa till i mitt öra, sa läkaren. Skönt att veta det i alla fall.

måndag 28 maj 2012

Djurpark?

I helgen var det ett sagolikt väder. Det kändes nästan som att jag fick lust att fira midsommar.

Djuren här hemma njöt av att få vara ute i allt det gröna och sköna.



Mimmi gillar att gräva. Hon jobbar på för fullt så fort hon får en chans. Ibland ser man inte hennes huvud när hon sticker ned det i hålet. När det kommer upp igen, ser man en sandig nos.



Vad ska man ha dessa soliga, varma dagar till? Mimmi vet. Att sträcka ut sig i gräset. Njuta av solen som nästan aldrig går ner helt nu på kvällarna.



Mimmi är väldigt nyfiken på vem den här Barbie är som sitter i buren och äter gräs. Barbie är nyfiken på Mimmi också. Inte alls rädd även om hon kanske ser lite hopkurad ut på just den  här bilden. Fast törs jag släppa ihop dem? Barbies tänder är stora och vassa.




Hund och katt - vilka vänner de har blivit, Mimmi och hennes storasyster Katten.




Fast ibland är det väldigt skönt för storasyster Katten att få vara ifred för lillasyster yster Hundvalp. Ligga för sig själv och filosofera en sommarkväll i slutet av maj månad.

söndag 27 maj 2012

En livsuppgift att vara mamma

Jag tycker att det är underbart att läsa alla kärleksfulla tankar till alla mammor här i cyberrymden idag. Det gör mig varm i hjärtat.

Alla minnen som bubblar fram inom oss när vi tänker på våra mammor.

Så klart att inte alla minnen av våra mammor är härliga minnen, ärligt talat. Mammor är också människor, med allt vad det innebär.

Mammor gör fel. Mammor kan vara elaka. Mammor kan vara trötta, orkeslösa, tanklösa. Mammor kan skada. Ibland till och med döda.

Mammor är människor.

Det är en gåva att ha fått bli mamma. En livsuppgift.

Så, ja, efter en hel dags funderingar kring ordet "mamma" och vad det innebär, avslutar jag den här Mors Dag 2012 med att tacka mina älskade döttrar, Isabelle och Linnea, för att jag fick den största lyckan av dem alla; att få bli just deras mamma.

Tack. 


Tack för allt ni har lärt mig om vad det är att vara människa. 


Tack för alla gånger ni ifrågasatt och spräckt sönder mina fördomar, mina självklarheter och fått mig att utvecklas, att mogna som människa.

Jag älskar er mer än allt annat här i världen.

En gång sov ni under mitt hjärta.

Hjärtat glömmer aldrig det. 



Jag fick en helt ljuvlig Mors Dags-bukett av yngsta dottern sent på kvällen igår. Kvistrosor, tror jag att de här vackra vita rosorna heter. Jag fick choklad och jag fick underbara sms med hälsningar från mina båda döttrar. De hälsningarna sparar jag i mitt hjärta för alltid. 

Orden från barnen man en gång sett som små bebisar och som då bara hade skrik och gny och så småningom joller att ta till när de ville uttrycka något, är särskilt värdefulla för mig som mamma. 

Jag minns hur nyfiken jag var på att få höra mina barn börja tala. Jag undrade vad de en gång skulle säga till mig. Vad de skulle berätta för mig. 

Så många ord och tankar jag har fått höra från dem redan i mitt liv. 

Jag önskar att jag får många, många fler samtal med mina nu unga vuxna döttrar.  

Loreen vann!

Jag låg och sov när Loreen vann Melodifestivalen 2012 med låten "Euphoria".

En fin låt, ett starkt framträdande. En låt väl värd att vinna, tycker jag.

Grattis, Loreen!


En märklig Mors Dag


Idag känns som en märklig Mors Dag för mig. Det är första gången i mitt liv som jag inte har någon mamma att åka och överraska med blommor.

Jag gick ut tidigt i morse i det våta gräset och plockade en bukett blommor från trädgården. Ställde dem i en vas intill fotot på mamma.

När yngsta dottern vaknat ska hon följa med mig och plantera rosa pelargoner på mammas grav.

Tack, älskade mamma, för att du visade mig hur stark en människa kan vara.

Tack, älskade mamma, för att du visade mig att det finns något som man aldrig kan ta ifrån mig som människa vad som än händer; rätten att bestämma över mig själv och att sätta gränser för vad andra får göra med mig.

Tack, älskade mamma, för att du visade mig att man kan starta om gång på gång på gång i livet. Lämna det trasiga och bygga nytt.

Tack, älskade mamma, för att du lärde mig att det verkligt viktiga i livet är de små vardagliga tingen och naturen, att det är där man hittar den stora glädjen och lyckan i livet.

Tack, älskade mamma, för att du älskade mig.

Tack, älskade mamma, för alla kakor och bullar du bakade till mig, för alla blommor du gav mig, alla pelargonsticklingar du drev upp åt mig.

Tack, älskade mamma, för att jag alltid kunde lita på dig när du var barnvakt åt det käraste jag har i mitt liv; mina barn.

Tack, älskade mamma, för att du visade mig att man kan våga ta in det nya som sker i världen så länge man lever. Till det sista andetaget.

Tack, älskade mamma, för att du gjorde allt du kunde för att ge mig glädje din sista stund på jorden, trots att du var så svag då.

Tack, älskade mamma, för att du gav mig livet.

Jag älskar dig.

För evigt.

Vila i frid, mamma.

Kram/Anna-Karin <3




lördag 26 maj 2012

Tillit



TILLIT


Att vila med livets hela tyngd
ytterst på ett grässtrå
är din enda möjlighet
Där
i det yttersta av det skyddslöst mjuka
finns din trygghet
din berggrund


(Peter Curman)

Slänga böcker och sorgearbete

Nu är det redan pingstafton kväll.

Jag var på Plantagen och köpte rosa pelargoner till mammas grav idag.

Hade tänkt plantera dem idag också, fast kände att jag inte orkade det. Så ont i mitt öra och svårt att höra.

Jag somnade i soffan när jag kom hem.

Åt middag.

Somnade igen och sov ett par timmar.

Mycket ovanligt för att vara jag. Fast jag tror att jag behöver det. Sova.

Drömde en mycket otäck mardröm. Att jag var jagad, blev skjuten, blödde och kände mig hotad till livet. Vaknade stel av skräck.

Hade konstigt nog ändå fått en energikick av drömmen och sömnen på något sätt.

Slängde iväg hela mitt gamla lexikon från Bra Böcker i 24 delar.

Jag minns hur lycklig jag var när jag började samla på det lexikonet, hur rik jag kände mig då. Det var när jag hade börjat på mitt första jobb. Med lexikonet fick jag två böcker i varje paket. Jag minns fortfarande känslan när jag bar hem de där bokpaketen och glädjen jag kände när jag öppnade dem. Hur jag bläddrade försiktigt i dem, kände hur jag längtade efter att lära mig saker.

Nu finns Internet och de gamla gröna lexikonen från Bra Böcker har inget som helst värde längre. Världen har också förändrats så allt i lexikonen stämmer inte längre.

Jag har frågat både i bokantikvariat och Erikshjälpen, fast ingen vill ha dem. Så jag har bestämt mig för att slänga dem sedan länge. Idag gjorde jag det.

Det kändes bra.

Som att jag fick ur mig en massa annat också samtidigt.

Känslor.

Jag kan känna igen sorgeprocessen i mig själv från tidigare perioder av sorg i mitt liv. Hur det dyker upp lust till förändring plötsligt. Längtan efter att göra mig av med. Längtan efter att ta in nya saker i mitt liv.

Jag följer mitt hjärtas längtan och lust så långt det är möjligt nu.

Jag vet att det är något i mig som läker. Långsamt.

Don´t be afraid ...


Vaxpropp och hörselgångsinflammation

Igår var jag på vårdcentralen igen och sköljde örat där vaxproppen sitter. Tyvärr hjälpte det inte. Vaxproppen sitter där den sitter.

Först sköljde man örat igen (3:e gången nu). Sedan försökte en läkare att suga ut proppen. Fast inget hände.

Nu får jag droppa cortison i örat igen. Nytt läkarbesök på måndag.

Yrseln, värken och illamåendet som det blir av hörselgångsinflammationen är verkligen tärande på mitt psyke och tålamodsprövande. Regnet som föll i morse kändes som hammarslag i mitt öra. Det gjorde så ont, det bultar och värker som att jag har fått en smäll på örat. Fast det har jag ju inte. Det är bara som det känns.

Jag får väl se det som en utmaning. Fast jag känner som att jag har haft lite för många av livets utmaningar för tätt inpå varandra den senaste tiden. Jag har inte så stor marginal numera.

Just nu känner jag mig som en gnällspik. Liten och ynklig och frustrerad över suset, dunkandet och smärtan i mitt öra.

Jag längtar efter att kunna njuta av musik igen. 


Samtal med människor. 

Att orka med livet därute.

torsdag 24 maj 2012

Vaxpropp och föda barn

Nu har jag varit på vårdcentralen och sköljt mitt onda öra två gånger för att få ut vaxproppen. Fast den är kvar i alla fall.

Jag ska dit imorgon igen. Tredje gången gillt, hoppas jag.

Ärligt talat så tycker jag att det var lättare att föda barn än att få ut den här vaxproppen. Det handlade bara om några timmar med smärta när jag födde barn. När det gäller den här vaxproppen så har det handlat om veckor nu med ständigt sus, yrsel, illamående och smärta så att jag inte kunnat sova. Detta skriver jag med med all respekt för de som har upplevt svåra förlossningar.

Jag själv hade lyckan att kunna föda barn på ett par timmar utan någon annan smärtlindring än profolyxandning.
Jag tog inte ens lustgas. Jag flämtandades och lämnade över min kropp till födelseprocessen inuti mig själv. Slappnade av mitt i smärtan som fanns där.

Fast sen så var det ju också så mycket häftigare och mera fantastiskt att få ut en liten levande bebis ur sin kropp än en vaxpropp ... så, hur i hela friden kunde jag ens göra denna jämförelse; en vaxpropp och föda barn?

Jag får skylla på hettan idag, värmeslag, kanske. 



Lönnen och linden vid mammas grav


Det är så märkligt med den där lönnen precis bakom korset på mammas grav.

Jag slutar inte att förundras över den.

Tänk ... att den skulle dyka upp precis där?

Nästan som att min mamma hade planterat den i förväg.

Jag undrar hur länge den får stå kvar där.

Blommorna var så torra i krukan när jag kom till kyrkogården. Inte konstigt i 25 graders värme och solsken.

Nu till Mors Dag tänker jag plantera pelargoner på mammas grav. Det känns märkligt att för första gången i sitt liv inte ha en mamma att fira på Mors Dag, så som jag gjort förut i hela mitt liv, vartenda år.

Jag är glad att jag har en grav att gå till. Där pratar jag med mamma en stund. Blundar och känner som att vi är nära varandra ett tag. Jag lyssnar efter hennes röst. Fast än har jag inte hört något från henne. Mer än lönnen då, kanske. Vem vet ...

När jag lämnar graven viskar jag "Vi ses, mamma". För jag kan inte tänka mig att vi aldrig mer kommer att se in i varandras ögon igen, hon och jag.

Det stora trädet mamma vilar under är nu en blommande lind.

Vackrare kan det inte vara.

Tack ...






onsdag 23 maj 2012

Vara sjuk tar på sparkapitalet


Jag kände lust för ett spontanköp igår. Blev först glad att jag kände lust för något igen. Fast insåg idag att jag inte har råd med köpet.

Just nu har jag noll kronor i inkomst eftersom min sjukersättning gått ut igen. Jag tar av mina besparingar till mat och tvättmedel och annat. Igen.

Undrar hur länge de ska räcka, besparingarna? De blir allt mindre för varje gång som jag blir av med ersättningen och får vänta på pengar igen.

Jag är tacksam att jag fortfarande har besparingar. Att jag alltid varit sparsam och sparat ihop pengar först innan jag handlat något.

Fast ska besparingar behöva krympa för att man blir sjuk?

Vill vi ha det så i Sverige? Det är frågan.

Jag hade i alla fall roligt så länge jag drömde om det jag ville köpa mig.

"Ibland är en dröm det finaste man har", som Håkan Hellström sjunger.



måndag 21 maj 2012

Bakom mina solglasögon


Egentligen tycker jag inte om att ha på mig solglasögon. Jag tycker att färgerna på blommorna, träden och fjärilarna inte blir desamma som utan solglasögon, inte lika intensiva.

Fast när jag nu har fått ögoninflammation i båda ögonen förutom allt annat just nu, så känns det skönt att ha på sig solglasögon.

Solglasögon döljer också tårarna som lyckas tränga sig fram, ibland, fast solen lyser.

När jag ser något som påminner om mamma. Som en pelargon.

Eller när jag tänker tanken att mamma aldrig mer kommer att sitta intill mig där i bilen och säga åt mig att "Kör nu försiktigt, Anna-Karin". Och att jag aldrig mer kommer att svara tillbaka till henne att; "Ja, men, mamma, det vet du ju att jag gör. Jag kör alltid försiktigt, ju".

Jag är hudlös. Igen. Det finns inget skyddande filter mellan mig och världen. Det där utanför tränger rakt in i mig med sådan kraft att jag är nära att falla omkull ... om inte det var för mina solglasögon.

Ett tätt blommande vitt päronträd räcker för att mina ögon tåras. En doftviol ... maskrosorna.

Detta överflöd i naturen nu. Denna explosion av färger, nyanser, skiftningar.

Blommande kastanj sida vid sida om äppelträd fulla av rosa knoppar ...

Jag tappar andan.

Står där, förundrad.

Mirakel ... ordet mirakel känns futtigt.

Det finns inte ord för det som sker därute just nu. Paradiset? Kanske ...

Det vackraste leendet


"Ibland kan det vackraste leendet dölja de djupaste ärren.

Ibland kan de vackraste ögonen ha gråtit de flesta tårarna.

Ibland kan det vänligaste hjärtat ha känt den största smärtan."


lördag 19 maj 2012

Inuti och utanför

Inuti:

Där inne i mig susar det. Det stör mig. Fast när jag skriver stör det mig mindre.

Jag känner ett tryck i bröstet som inte jag känt förut. Andningen är högt uppe i mitt bröst som att jag var rädd fast är jag rädd?

Trött, trött ... trött, så där trött som efter en influensa, så matt ... fast, igår, igår bestämde jag att nej, nu är det slut på depp, nu ska jag ha mera pepp i mitt liv ... Mera pepp, än depp ...

Så ja, jag bestämde mig för det. Jag ska vända mörkret till ljus nu igen. Vandra på nya stigar. Upptäcka världen som att det var för första gången varje dag. Leva utan tankar om framtiden som ett barn. Släppa känslor fria. Söka ljus, glädje, skratt ...

Igår bestämde jag det.

Idag börjar jag leva efter det.

Idag börjar mitt liv. Det nya.

Varje dag mitt nya liv, varje andetag mitt första ... varje andetag mitt första i mitt nya liv.

Jag lämnar mörkret i den svarta grottan. Bländad ger jag mig ut i världen igen. Solglasögon kan vara bra att bära. I början.

Eller ... nej, släpp in det, alltsammans.

Därute väntar världen.

Ljuset. Kärleken. Överraskningarna.

Paradiset finns här på jorden.

Med vidöppet hjärta vill jag möta världen.



Utanför:

Fjäderlätta vita moln mot ljusblå himmel.

Körsbärsträdet nyutslaget.

Skogslönnens limegröna blommor nästan överblommade. Bladen nyutsprucket klibbiga. Vinden far genom löven. Grenar vajar.

I gräset, ännu oklippt, alldeles för långt, trängs maskrosor, tusenskönor ...

Jag ser inte en enda människa. Inte ens en hund.

Det är stilla i rummet där jag sitter intill fönstret. Det är så tyst att jag kan höra tangenternas smatter när jag skriver på min laptop.

Det drar lite kallt från den öppna altandörren. Jag känner draget mot mina fötter.


Den lilla hundvalpen sover hoprullad som en orm i sin hundbädd. Jag ser hennes lugna andetag, ser hennes bröst höja sig, sänka sig ...

På mattan hennes leksak, den rosa tennisbollen i ett snöre.

På den gamla bruna orgeln ängeln från mamma intill den lilla prydnadsflickan jag fått av min pappa. Den gamla glasskålen på fot från dagen jag gifte mig, bröllopspresenten. Den är smutsig. Dags att tvätta den. Köpa en murgröna till den. Skapa liv bland de döda tingen.

Hundvalpen lyfter huvudet och lägger trött ned det igen över den mjuka kanten på hundbädden. Örat hänger, når nästan golvet. Hon hör något jag inte hör. Lyfter huvudet ... hänger med det igen. Lyssnar ... slappnar av.



(Detta blogginlägg är en skrivövning. Jag har under tio minuter skrivit om mitt inre liv och under tio minuter om det som är utanför mig, runt omkring mig, fritt ur hjärtat, utan någon som helst tanke bakom det jag skrivit.)

fredag 18 maj 2012

No matter how long the rain lasts ...


"Straffa inte barnet" - Riksbryggan med mera


"Straffa inte barnet". Jag som en gång var ett barn till en förälder i fängelse, är glad att se att det nu för tiden finns föreningar som Riksbryggan där man med FN:s barnkonvention som grund arbetar för att stötta barn med en förälder i fängelse. 

När min pappa kom i fängelse för ekonomisk brottslighet, togs han ifrån mig som min pappa över en natt. Jag minns hur jag slängde mig i min säng och skrek "Pappa" rakt ut i förtvivlan och kraftig gråt den dagen jag fick veta att polisen hade satt min pappa i häkte. 


Jag fick inte träffa min pappa under drygt ett års tid. Inte få en kram av honom, inte se in i hans ögon, min pappa som jag älskade så som bara ett barn älskar sin förälder. Det var som att han var död, fast att han fortfarande levde. Så svårt att förstå för en 12-årig tjej som jag var då.

På den tiden fick barn inte besöka sina föräldrar i fängelse. Det ansågs skadligt för barnen. Fast att det mest skadliga av allt var nog ändå att inte få träffa sin pappa. Hur skulle jag som barn kunna förstå att jag inte fick träffa min pappa längre? För mig var han ju den snällaste pappan i hela världen, mitt livs första kärlek.

Barnet till en kriminell förälder behöver mycket stöd för att inte ta skada. Hur jag själv klarat mig som jag gjort är faktiskt ibland ett frågetecken för mig själv. Kanske för att jag är en maskros, eller ser mig själv som en maskros. Jag vet inte.

Jag vet i alla fall att jag hittade mycket tröst i böckernas värld. Böcker som handlade om "överlevare" och någon enstaka gång lyckades jag hitta en bok om ett barn med en förälder i fängelse. Att dansa, fantisera, skriva och lyssna på musik hjälpte mig också mycket genom den tuffa tiden utan pappa. Pappa, som jag aldrig mer fick samma kontakt med efter fängelsetiden som jag haft förut. Kanske för att vår kontakt bröts så tvärt och också för att min pappa förändrades som personlighet genom att hamna i fängelse.

Jag kände mig mycket ensam om att ha haft en förälder i fängelse. Och det gör jag faktiskt fortfarande i mitt liv. Jag har aldrig någonsin mött en människa IRL som har haft en förälder i fängelse, fortfarande inte. Undrar om jag kommer att göra det innan jag dör?

Tänk att det går att se att vissa saker faktiskt blivit bättre här i världen sedan jag föddes. Även om det också fortfarande finns mycket kvar att göra. Inte minst för barnen som alltid, alltid är alla de vuxnas ansvar.

onsdag 16 maj 2012

Sorgsen efter läkarbesked

Idag vet jag att skänkelblocket i mitt hjärta är vänstersidigt.

Det innebär att man kommer att utreda mitt hjärta vidare, bland annat göra ett arbetsprov. När jag har blivit lite starkare igen, sa min doktor till mig.

När skadan skett i mitt hjärta går inte att säga enligt min läkare. Om det är nu eller tidigare.

Jag känner mig sorgsen och väldigt trött just nu.

Det gick inte att få ut vaxproppen ur mitt öra idag. Man spolade länge. Sedan konstaterade man att jag har en hörselgångsinflammation.

Det var knappast det smartaste att spola med vatten när jag har hörselgångsinflammation i mitt öra. Så jag har ännu mera ont i örat nu efter besöket på vårdcentralen än jag hade förut. Nu får jag droppa med andra droppar i mitt öra en dryg vecka innan nästa spolning.

Så jag får fortsätta att leva i sus (fast inte dus) den närmsta tiden.

Det jag längtar efter allra mest just nu är att kunna njuta av att lyssna på musik igen. Som det är nu är det en plåga med musik eller samtal eller höga ljud. Det är tur att jag kan skriva och blogga i alla fall, det ger mig avkoppling och ibland är det bara så skönt att få ned sina tankar på pränt.

Fast hörselgångsinflammationer och vaxproppar är banala saker.

Det som gör mig sorgsen är beskedet om skänkelblocket i mitt hjärta.

Det jag behöver just nu är en lång vilosam semester, att få bli ompysslad.

Inte fler läkarundersökningar (som alltid gör mig så stressad i sig) och oro kring sjukdom.

Jag får jobba med mina tankar kring det här nya beskedet. Försöka att få bort oron och se till att meditera för att få ner stresshormonerna i min kropp. 

Kanske är det som en god vän till mig i cyberrymden säger; "Ibland behöver man bli sjuk för att bli frisk".


Mimmis sommarfrisyr 2012


Igår var jag med Mimmi hos Framtassen här i stan. Jag lämnade in henne där för trimning, klippning av klorna, borttagning av hår i öronen, bad, borstning och finputsning av pälsen. Efter två timmar fick jag hämta henne.

"Mimmi är en bestämd ung fröken med egen vilja", sa kvinnan som klippte henne. Jo, det har jag också förstått att Mimmi är. Härligt att hon har en egen vilja, tycker jag, att hon sätter gränser.

För just sätta gränser var vad Mimmi hade gjort under klippningen. Hon sa ifrån när det blev för jobbigt, när hon blev för trött. Då fick hon vila en stund och sedan fortsatte de med klippningen.

"Hon ville inte gå upp ur badet", fortsatte kvinnan. "Då morrade hon och faktiskt nafsade mig en gång. Hon är snabb som en kobra, knappt att jag fick upp henne ur badet".

Mimmi är som en annan liten hund nu, utseendemässigt. Hon ser ut som en liten hundprinsessa. Eller en elegant liten fröken. En party girl, som aldrig verkar säga nej till att "gå ut".

Hennes nyklippta päls är sammetslen. Helt annorlunda mot det lilla svarta krulliga troll hon såg ut som före klippningen.

Fast inuti är hon densamma hur utsidan än ser ut. Och jag känner mig som en mycket stolt matte.






Mina vänner djuren


Det är en rikedom att ha djur. Många år trodde jag inte att vi skulle kunna ha djur i vårt hus eftersom det fanns allergi i familjen.

Fast nu har vi både katt, hund och en dvärgvädurskanin. Det har gått bra, trots allergin.

Ibland måste man våga prova. Känna efter själv. Expertisen kan ha fel.

Ibland är ett djur precis det man behöver för att orka med livet.

Min lilla hundvalp och vår katt har blivit så fina vänner redan, bara efter fyra månader. Snart fyller min katt tio år. Hon är en nästan för snäll storasyster ibland, till lilla Mimmi som är en tonårig tjej med egen vilja. Fast jag är säker på att min katt gillar att det finns en till i huset som är på samma nivå som hon själv. Det märks inte minst när hon av sig själv går fram och nospussar på Mimmi ibland.



söndag 13 maj 2012

lördag 12 maj 2012

Två saker gjorde mig glad vid mammas grav

Två saker gjorde mig glad när jag besökte min mammas grav idag.

1. Trädet hon vilar under ser ut att vara en lind som precis är på väg att börja blomma. Min mamma älskade träd och hon hade en hel lindallé alldeles nära sin lägenhet. Hon brukade njuta så när linden blommade, av doften.




2. Man hade pysslat om häcken alldeles bakom min mammas grav. Lagt täckbark där, gjort så fint.

Precis innan jag lämnade gravplatsen, vände jag mig om en gång till. Då fick jag se att precis där korset med min mammas namn på är placerat, växte det en stickling från en liten lönn. Den var på väg att börja blomma, ljusgrön och fin var den.

Märkligt att man hade låtit den vara kvar i häcken, tycker jag. Och så märkligt att den kom upp precis där, bakom min mammas kors.

Lönnen som träd har alltid betytt så mycket för min mamma, så länge jag kan minnas. Hon brukade ställa till med sommarkalas under en stor lönn i sin trädgård. Bjuda alla grannarna på kaffekalas.

I min trädgård finns en stor lönn som min mamma älskade och det gör jag också.

Ja, märkligt kändes det. Att få se den lilla lönnsticklingen idag vid min mammas grav. 




 

Barnfattigdomen: "Vissa har saker, andra inte"

Det finns de som har det så mycket sämre än vad jag har det.

Missa inte att lyssna på den här länken, "Vissa har saker, andra inte", om hur det kan vara att vara barn till en utförsäkrad mamma som tidigare jobbade inom barnomsorgen.

Här är det barnens röster som får tala om hur de uppfattar sina liv i Sverige idag. Det är en berättelse om att sova på madrasser för att man inte har råd till en säng. Om svårigheten att få tag i en bostad när man är utförsäkrad. Om att vara barn och känna oro för familjens ekonomi. Om att tvingas bli vuxen och känna vuxenansvar fast att man bara är ett barn. Med mera.

Enligt Rädda Barnens rapport fortsätter barnfattigdomen att öka i Sverige.

Stoppa utförsäkringarna NU, säger jag.

När jag hör barnen berätta om sina liv, påminns jag starkt om hur det var en gång för mig själv när jag var liten. Den där ständiga klumpen och oron i magen för att vi inte skulle ha pengar till mat. Den där viljan och längtan efter att göra min mamma glad, kunna hjälpa henne på något sätt. Alltid var det henne som jag köpte något till först om jag kunde. För jag såg att hon aldrig unnade något till sig själv, hon hade inte råd att unna sig något.

Jag minns det tomma kylskåpet ibland. Hur jag åt så mycket som möjligt under skollunchen för att jag var så hungrig. Hur god jag tyckte att potatisen i skolan var, fast mina kompisar ratade den för att de tyckte att den var vattnig. Jag minns sportloven och påskloven när mina kompisar åkte iväg med sina familjer. Och jag var ensam kvar i stan. Besökte muséer, bibliotek, läste böcker, promenerade i naturen. Gjorde det som inte kostade några pengar. Det gav mig mycket som människa, trots allt. Fast jag kände mig ofta utanför, inte som de andra barnen. Den känslan följer med mig fortfarande som vuxen. Den stör mig inte längre. Fast den finns där.

Jag minns när vi hade så lite pengar till mat och min mamma blev så glad för att hon mitt i sommaren hittade rester från dopp i grytan i frysen. Jag minns hur vi doppade i grytan mitt i sommaren. Hur vi köpte massor av apelsiner och nästan åt bara det, när de var billiga. Jag minns hur glada vi blev när affären där vi handlade sålde bränt bröd billigt så att vi kunde köpa hem det.

Jag minns att vi brukade köpa varsitt färdiggrillat revbensspjäll när mamma fått pengar från socialen. Då var det fest, då satt vi tillsammans och åt revbensspjäll. Och jag kan lova att jag gnagde på det tills det inte fanns en enda smula kött kvar på det.

Aldrig kunde jag tro att jag många år senare som vuxen skulle få höra barn berätta om en liknande barndom som den jag själv hade en period i mitt liv. Aldrig kunde jag tro att jag skulle få läsa att barnfattigdomen i Sverige fortsätter att öka. Fast så ser verkligheten ut i Sverige år 2012. Enligt Rädda Barnens senaste rapport.

Läkarbesöket och min hälsa nu - sjukskrivningen


Vaxpropp i höger öra. Astma som ska behandlas med cortisonspray. Mitt livs första EKG visade att jag har ett skänkelblock i hjärtat. Skänkelblock ska för det mesta inte ge några besvär. Det kan vara en skada efter en hjärtinfarkt, det kan vara tecken på kärlkramp. I värsta fall. Det kan ha hänt nu, det kan ha hänt tidigare i mitt liv, inget som går att bevisa, sa min läkare, eftersom jag aldrig förut tagit ett EKG. Det kan bero på sorg, läste jag. Nackspärr. Panikångest.

Det var det läkaren "hittade" hos mig igår vid sin undersökning av mig. Mitt blodtryck var bra. Panikångest, nackspärr och vaxpropp är inget nytt för mig. Astman och skänkelblocket däremot har jag aldrig förut hört om hos mig. Läkaren vill utreda mig mer, ta fler prover på mig. Fast igår orkade jag inte med mer än det man gjorde med mig där på Vårdcentralen.

Det kändes overkligt att ta EKG. Det var inte det minsta obehagligt, det gick snabbt. Och jag tänkte, så fantastiskt med alla dessa maskiner som så snabbt kan undersöka om man har problem i kroppen. Mitt i min overklighetskänsla där på sängen hos läkaren, tänkte jag på mamma. Jag bad henne hjälpa mig att orka nu, för bara hon vet hur rädd och liten jag känner mig när läkare ska undersöka mig och ta prover på mig.

Kanske hjälpte mamma mig. För fast att jag säkert spänt mig som jag brukar vid undersökningar, så blev jag inte det minsta yr eller svimfärdig under eller efter läkarbesöket. Fast trött är jag, väldigt trött. Eller så är jag så trött att min kropp helt enkelt inte längre orkar med att vara "rädd", att spänna sig eller kämpa emot.

Min läkare sjukskrev mig ett halvår nu. "Vi får se om de går med på så lång tid hos Försäkringskassan", sa hon till mig. Sedan föreslog hon att vi till hösten ska göra ett nytt försök att ansöka om permanent sjukersättning till 75 % för mig hos FK. Jag fick avslag på min ansökan om det i höstas från FK.

"Jag tycker att du har rätt till det", sa hon. "Du har verkligen försökt att komma igen på alla sätt och vis, gjort allt vad du har kunnat för att bli så frisk som det är möjligt".

Sedan sa hon att om jag får avslag också till hösten på min begäran om permanent sjukersättning, ska jag överklaga beslutet om avslag. "Det räcker att du stryker ett streck över beslutet och skriver att du överklagar", sa hon till mig.

Enligt min läkare kommer jag att bli utförsäkrad för andra gången redan till jul det här året.

Så får det bli. Jag är mer än nöjd om jag orkar med att jobba 25 % så småningom igen. Skulle jag bli beviljad 75 % permanent sjukersättning kommer jag att känna mig tacksam och en vila i att slippa alla dessa återkommande bedömningar, ifrågasättanden och ansökningar till FK.

Fast jag ska erkänna, att igår igen, väcktes en slumrande sorg i mig till liv. Sorgen över min förlorade arbetsförmåga. Sorgen över mina förlorade arbetskamrater. Sorgen över att jag körde mig själv rakt in i väggen så som jag gjorde den gången. Den sorgen finns där, under ytan. Djupt nere finns där rester kvar.

Kanske, kanske kommer jag att kunna läka ut den sorgen för gott om jag blir beviljad permanent sjukersättning. Sätta punkt. Acceptera. Gå vidare mot nya mål. Jag ska jobba med mig själv igen när det gäller de sorgerester som finns kvar. Jobba med mina tankar, se allt det positiva som jag har fått i stället. Mer frihet, större möjlighet att vara utomhus dagtid året runt, möjlighet att starta eget med mera, med mera.

Kanske finns jag till som människa för att jag ska göra helt andra saker med mitt liv än det som de allra flesta gör.

Kanske är det så.

Utan att för den skull vara förmer eller mindre värdefull än någon annan människa som helst.

Idag har jag tagit min första dos kortison mot astman. Jag hoppas att det kommer att hjälpa mig så småningom att känna mig mindre trött och att ha minskade besvär med andningen. Som det är nu blir jag andfådd för ingenting och luften tar slut. Jag får sätta mig och vila för att orka en stund igen.

Jag är en maskros. Så viktigt att jag tänker på det nu.

Och det finns de som har det så mycket värre än vad jag har det.

Tack för allt i mig som är friskt och välmående.

Tack livet för att jag finns till också idag och kan se körsbärsträdets knoppar förvandlas till vita, doftande blommor!

Tack för att jag kan se grannens hägg slå ut.

Tack för att jag kan känna min lilla hundvalp krama mig när jag bär henne i min famn.

Tack livet.



fredag 11 maj 2012

Från kaxig till ynklig och liten - ny ansökan till FK


Tidigare i våras var jag en kaxig en. Jag skulle sluta sjukskriva mig, bli "hemmafru" i kombination med att jobba det jag orkar i Skrivklådan. Tänkte jag. Jag kände mig så pass stark då.

Sedan blev mamma allt sämre. Det slutade med att hon dog. Sorgen och allt kring min älskade mammas död har gjort mina panikattacker flera gånger om så starka. De suger musten ur mig. Jag har sömnstörningar, mardrömmar, koncentrationssvårigheterna har blivit värre igen. Jag får infektion på infektion. Kort sagt. Jag har fått ett rejält bakslag i läkningen av mig själv. Det är bara att acceptera, ha tålamod och känna hopp, acceptans, tillit. Ta hand om mig.

Min sjukersättning från Försäkringskassan går ut igen den 15 maj, alltså om bara några dagar. Idag ska jag till min läkare för att be om att få bli sjukskriven igen. Det känns för mig som att det var igår jag var där, fast det är kanske ett par månader sedan. Jag vet att jag hade fått besked att min mamma var döende sist jag träffade min läkare i alla fall. Så mycket som hänt sedan dess.

Även om min längtan är stark att slå mig fri från Försäkringskassan, som på ett sätt är negativ för min läkning med tanke på den press och stress som de sätter på mig som sjukskriven, tänker jag alltså be om att få bli sjukskriven igen till 75 %.

Sedan början av året har jag sagt nej till alla jobb och inte jobbat det minsta med Skrivklådan. Inte ens de 25 % som jag jobbat förut. Jag har helt enkelt inte orkat sedan min mamma blev så sjuk. Därför anser jag att jag också har rättighet att få bli sjukskriven.

Vad Försäkringskassan anser om det är en annan sak. Nu kommer jag att få vänta på besked igen. Jag kommer att få vara utan ersättning ett tag. Alltsammans precis tvärtemot vad jag skulle behöva för att må bättre. De nya reglerna kring sjukskrivningen gör att jag inte kan få en längre sammanhängande tid som sjukskriven. Utan det blir korta perioder varje gång som gör att jag knappt hinner landa förrän det är dags att ansöka igen, vara utan ersättning ett tag och känna oro inför hur beslutet kommer att bli.

Jag vet vad jag behöver. Jag behöver lugn och ro. Jag behöver få göra det jag orkar med utan någon press utifrån och utan misstänkliggöranden från någon som helst myndighet. Jag behöver tid för eftertanke och motion. Jag behöver göra lustfyllda saker. Jag behöver vänlighet och känna att människor vill mig väl. Jag behöver viss ekonomisk trygghet. Det som vi alla behöver för att må bra.

Jag gör så gott jag kan, trots de besvär jag har.

Fast ibland är det bara tiden och hoppet som kan läka samman det som skadat en människa.

Så idag känner jag mig som en ynklig liten människa. Trött, sliten och sorgsen. Fast inte uppgiven.

Jag längtar efter tröst. Efter att få bli ompysslad i stället för att man ska ställa krav på mig.

Jag längtar efter stabilitet i min tillvaro i stället för kaos.

Det kommer. Jag kommer dit igen så som jag gjort förut.

Ge mig bara tid. Och viss ekonomisk basal trygghet mitt i allt annat som svajar i mig just nu.


onsdag 9 maj 2012

Trött som jag vet inte vad ...


Idag sov jag ända till klockan åtta efter en orolig natt med jobbiga mardrömmar igen. Fast den här gången drömde jag inte om Fredrik Reinfeldt. Jag drömde om min mamma, min pappa, min lillebror och mig själv. Allt var ett enda kaos i drömmen. Vi visste inte var vi skulle bo, inte hur vi skulle få mat. Jag var genomsvett när jag vaknade i panik och kände mig helt slut.

Jag klädde på mig och åt i lugn och ro. Sen gick jag ner till sjön och skogen med Mimmi bland vitsippor, vit och blå förgätmigej, knipor och viggar och andra sjöfåglar.

Hemma har jag jobbat med Skrivklådan idag. Sådant som släpat efter sedan mamma blev sjuk. Nu känner jag äntligen att jag är ifatt mig med redovisning och annat. Heja mig, säger jag. Det är en vila i sorg att ha något att sysselsätta sig med som får tankarna och känslorna på annat håll en stund. Arbete, vänner och kärlek är det mest viktiga tunga perioder i livet, tror jag.

Fast så trött jag är. Jag tror jag skulle kunna sova dygnet runt, känns det som. Jag får kämpa med att hålla mig upprätt. Ibland somnar jag mitt på dagen och sover ett par timmar. Det är länge sedan jag var så trött som jag är just nu.

Igår köpte jag mig nya träningskläder på Stadium. Jag har behövt nya träningsbyxor länge, de gamla har varit så slitna. Jag kände mig så nöjd med mina nya träningskläder. De kommer att hålla länge, känner jag och är så sköna att ha på sig. Svarta byxor och ljusgrön tröja till.

Denna veckan eller nästa har jag tänkt börja träna yoga igen på Friskis & Svettis.

Jag vet att yogan kommer att hjälpa mig att hitta tillbaka till kraften igen.

måndag 7 maj 2012

Mörkret i livets botten


Livet är kuperat. Ibland hamnar man längst där nere. I mörkret. I livets botten.

Ibland måste man ända ned i botten för att långsamt börja vägen uppåt igen.

Eller?

Måste man verkligen det?

Finns det en möjlighet att vända uppåt innan man nått botten?

Just nu känns det ibland för mig som att jag är på livets botten igen. Det är då, kanske när jag sitter i fåtöljen och ser ut på allt det nyutspruckna gröna sköna därute genom fönstret, som jag påminns om att jag varit i ett djup så mycket djupare, så mycket mörkare än det här. Det mest bottenlösa mörker jag upplevt i mitt liv.

Kanske är det rädslan för att hamna där igen som får mig att tvinga mig själv iväg till köket för att plocka lite med direktreklamen, vattna en av pelargonerna där i fönstret, nypa bort ett visset blad eller att ge hundvalpen vatten att dricka. Helt enkelt göra precis vad som helst utom att bli liggande kvar i sängen eller sittande kvar i fåtöljen. Alltför länge. Kanske är det rädslan? Eller kanske är det kärleken? Kärleken till ... livet.

Därför att jag vet, sedan den gången jag var där, i det djupa mörkret på livets botten, att liv handlar om rörelse. Rörelse är liv. Liv är rörelse. Stillhet är bra, fast i längden inte bra för vare sig kropp eller själ. Och alldeles särskilt dåligt för den trötta själ som sörjer, saknar, misströstar. Stillhet är bra. I många små doser varje dag. Fast inte hela tiden.

Det kvittar egentligen vad man gör, nästan, när man är i mörkret på livets botten eller i närheten av det mörkret. Så länge man rör sig, är man levande. Så länge det rör sig där inne i hjärnan, är man levande. Om det känns som att där inte är något liv, får jag försöka fylla det med liv.

Jag häller upp ett glas vatten. Till mig själv. Dricker.

Rörelse. Vatten. Liv.

Kärlek.

Hopp ...

söndag 6 maj 2012

Socialt nätverk är hälsosamt


"De bästa sakerna i livet är inte saker"

De här sanna orden hittade jag hos en vän till mig i Facebook. Hon hade varit på ett föredrag om hälsa och där hade man berättat om hur viktigt det sociala nätverket är för hälsan, rent av ett måste för att man ska må bra som människa.

Man kan faktiskt bli sjuk av att vara för mycket ensam. Ett arbete som man trivs med är också välgörande för hälsan. En familj som man kan dela allt med gör också mycket positivt för hälsan. Var man bor spelar också roll, det är viktigt att man trivs där man bor för det kan också påverka hälsan hos en människa.

När jag läser det min vän skrivit om hälsa, tänker jag både på mig själv och på så många andra som hamnat i utanförskap p g a sjukdom, psykiska besvär eller andra orsaker. Det blir ofta en ond spiral p g a sjukdomen.

Man kanske inte orkar som förut. Arbetskamraterna försvinner när man förlorar arbetet. Man kanske inte känner som att man orkar umgänge så som man orkade förut. 

Det kan vara svårt att förstå för sig själv att det är så viktigt att hitta ett socialt liv igen för att bli så frisk som möjligt. 

Ibland handlar det om att hitta nya vänner, för de man hade förut har kanske andra värderingar än man själv har efter den stora förändringen som skett i livet. Man kanske lever helt olika liv dygnsmässigt. Vännerna jobbar heltid medan man själv är dagledig till exempel. 

Det är så viktigt att prioritera det sociala nätverket för att ha hälsa. Så viktigt att sålla ut vilka människor man trivs att vara med och att rensa undan de citronmänniskor som man känner man inte mår bra tillsammans med.

Lagom tid i ensamhet är välgörande för en människa. 

Alltför mycket ofrivillig tid i ensamhet kan vara förödande för en människa.

I natt drömde jag om Reinfeldt


Det var mitt i utfrågningen som man frågade de som var i rummet om någon ville ställa frågor till Fredrik Reinfeldt. Jag hoppade bums upp från stolen. Gick rakt fram till podiet och ställde mina frågor, en efter en, till Fredrik Reinfeldt.

Han satt på en stol och tittade rakt fram. Helt tyst.

När jag var klar med mina frågor, slog jag mig ned på stolen alldeles intill Fredrik Reinfeldt, som fortfarande var tyst och nästan verkade lite frånvarande.

Jag kunde inte låta bli. Jag vände mig mot Fredrik Reinfeldt och sa till honom:

"När ska du svara på mina frågor?"

Då vände han sig mot mig, tittade mig i ögonen och sa tyst till mig:

"Jag svarar inte på frågor som trycker ner min politik".

Jag kände mig både lätt frustrerad och segerrusig i den stunden.

Frustrerad för att han inte svarade på frågorna.

Segerrusig för att han känt som att mina frågor tryckte på hans och hans politiks ömma punkter.

Tyvärr vaknade jag sedan.

Alltsammans var en dröm.

Och frågorna fortfarande lika obesvarade som i drömmen.


lördag 5 maj 2012

Vägen uppför en stege


Många små steg kan vara vägen uppför en lång, lång stege. 


(Anna-Karin)

Nå stjärnorna


När det känns som att man inte kan nå det man vill i sitt liv, kan man börja med att göra det man känner att man kan i sitt liv. 

Allt börjar i det lilla. 


(Anna-Karin)

torsdag 3 maj 2012

Testar att göra inlägg med mobilen

Det är ett äventyr att försöka lära sig nya saker. En utmaning. Nu ska jag se om jag lyckas med att skriva inlägg från min mobiltelefon.

Klyftorna ökar i skolan

Klyftorna ökar i skolan, läser jag i Ekot. Inte nog med att klyftorna ökar i samhället. Klyftorna ökar också i skolan.

Det är barn som drabbas i båda fallen. Barn som inte har någon som helst egen makt att förändra för sig själva. Barn som är helt utlämnade till oss vuxna, till våra beslut och handlingar.

Ökade klyftor redan när man är barn, innebär ett försvagat samhälle på lång sikt anser jag.

Nej tack till ökade klyftor i samhället överhuvudtaget.

Jag vill att klyftorna i samhället mellan människor minskar i stället för ökar.

Det finns politiker som har makt, medel och möjlighet att arbeta i riktning mot minskade klyftor i samhället i stället för ökade klyftor. 


Vilket samhälle är det de med makt i Sverige strävar efter idag, undrar jag? Vill vi verkligen ha ett sådant samhälle i Sverige? 

Jag vill det inte. 

Se även: "Skolan allt mer ojämlik"

Löfven: Blandade elevgrupper ska stå i skollagen

Gymnasielärare: Nu räcker det 

Resa från då till nu



Jag rensar bland papper, anteckningar och foton efter mamma. Jag visste inte att hon hade skrivit så mycket som hon gjort, skrivit ned sina tankar och känslor. Hela mitt eget liv passerar förbi på samma gång. Ibland på ont, ibland på gott. Ofta rinner tårarna. Länge.

Ibland dyker det upp frågor jag skulle vilja ställa till mamma.

Ibland hittar jag svar på något jag undrat över.

Det är en omtumlande resa jag gör just nu i mitt liv.

Det jag gör känns som det mest tyngsta sedan mamma dött. Troligen är det något jag ska lära mig nu igen. Jag ska få med mig erfarenheter. Nya insikter.

Det allra mesta slänger jag i den stora blå plastsäcken. Det känns bra.

Nu släpper jag taget för idag om allt som varit för att vila i nuet.

Därute är det vår på riktigt. Fågelkvitter, solsken, insekter och blommor. Gräs som snart behöver klippas.

Jag har en hundvalp att ta hand om. Som också behöver klippas.

Jag har mig själv att ta hand om också.

Fast där inuti mig sitter det någon liten som skriker högt "Ta hand om mig, jag orkar inte längre".

Jag känner mig så trött.

onsdag 2 maj 2012

Svartvita flugsnapparen hos mig igen



Idag vaknar jag till en strålande vårdag. Upptäcker lycklig att svartvita flugsnapparen har hittat tillbaka från Afrika igen till min trädgård. Jag är lika förundrad varje år det händer. Hur han kan veta vägen till mig?

Skogslönnen börjar precis slå ut sina limegröna blommor som jag älskar. Snart får jag höra flugsnapparens sång där bland blommorna. Se hans svartvita vackra dräkt mot den blå himlen och mitt bland det limegröna bladverket.

Mimmi har fullt upp med att jaga humlor och flugor just nu. Hon hittar många spännande dofter och saker på marken också. Häromdagen hittade hon ett gammalt tuggummi. Som den "tonåring" hon är nu tuggade hon på det ett tag. Sedan spottade hon ut det. Konstaterade förmodligen att det var inget att ha för en hund.

Jag rensar en stund varje dag både bland mina egna saker och bland det från mamma som jag tagit hem till mig för att jag inte hann gå igenom det i hennes egen lägenhet innan jag lämnade den. Att rensa i gamla röror är befriande för själen. Jag känner hur jag får mer rum att andas efteråt.

Det är en konstig vår för mig i år. Det är svårt att hänga med tidsmässigt. Jag kan inte riktigt fatta att det är maj månad nu. Det är för mycket som har hänt på för kort tid, det är då som det känns som att livet snurrar på för fort. Fast nu har jag möjligheten att leva i ett lugnare tempo i alla fall. Det behöver jag.